63 kvadratmeter i vitt

fredag 10 september 2010

tiden går så fort...



För 10 år sedan den 10:e september somnade min pappa in efter 2 års sjukdom. Jag kan inte förstå att redan gått 10 år och ännu mer overkligt är det när jag säger att det är halva mitt liv. Jag var bara 10 år och jag minns inte mycket av den kvällen. Jag minns bara att jag blev väckt av min mamma med rödgråtna ögon som sa att jag inte hade en pappa mer. Det gör fortfarande ont och kommer alltid att göra. Han har missat så mycket av mitt liv, av den jag är idag! Så ikväll samlas jag, mamma och min syster för att ta hand om varandra. Och jag vill bara säga till er att göra detsamma! Ta hand om era nära och kära , för världen är så grym att man kan tas ifrån varandra redan imorgon! Stor kram

3 kommentarer:

  1. Trist og vemodig å lese innlegget ditt - man skal ikke miste pappaen sin så tidlig...
    Tenker på deg.
    Klem, Jannicke

    SvaraRadera
  2. Det var tråkigt att höra!! Det går snabbt
    ibland, livet känns inte rättvist!!!
    Men som du säger, man ska ta vara på varandra, för man vet inte vad som händer, eller när!!
    Stanna upp & ge varandra kärlek!!!! Kram Linda

    SvaraRadera
  3. Livet ger och livet tar...
    Sorgsligt vemodigt och kärleksfullt skrivet av dig...

    Kram på dig!
    Loella från Loellas hus...kika gärna in någon gång...

    SvaraRadera

söta kommentarer